Ibland är min kropp helt crazy. Jag borde känna honom vid det här laget då det har gått mer än fyra decenier jag har flyttad in i den. Jag har lärd mig vad han vill ha och hur han fungerar bäst. Det finns ett och annat knepp att få fart på honom ordentligt. Det vill du veta vad? Hemlis! ;-)
Och hans hjärt- lung-system trodde jag mig kunde jag bäst. Pytsan! Vad hjälper det om man kan rabbla hans vilopuls liggande 41, vilpuls sittande 51, och maxpuls 197, när den för allt i världen inte gör det han var tillsagt att göra. Övningen var mycket enkelt. Spring på band, först i 5 - 10 min i lugnt tempo kanske 12 km/h bara för att blir lite varm, höja sedan tempo till en bra, distinkt fart under en kortare tid och kör sedan så länge det går i vVO2max fart. Och vad gör kroppen lilla. Vill inte. Uppvärmningen och sånt gick bra och även fartökningen. Men sen när det var dags att visa, ingenting. Flås, flemt och klen tryck som en Bill-Gates-generation-WiiBox-lossas-sportare. Efter lite mer än 2 minuter, var det bara att gå ner i lunkatempo, annars hade jag blivit anmält av omgivningen för självmisshandel. Jag sänker testtempot ett par snäpp från utgångsvärdet, nytt försök, samma teater. Pinsamt! Då springer han senaste 2 veckorna PB på 5km, och 15 km och sen klara han inte testet. Jag plockade ner honom, tilltalade honom välvillig med mild röst. Inget svar! Jag föreslog en dusch och "slut för dagen" som han tacksam direkt accepterade. Fattade ingenting. Alla har en dålig dag, etc. men så här? När jag sedan kollade pulsvärden hemma var han inte ens upp på 90% av HRmax. Är han på väg att blir sjuk? Hoppas inte det. Vi har stora planer tillsammans under den kommande tiden. Bit ihop nu Jango, det roliga har inte ens börjat.
Kanske han behöver helt enkelt lite mer sömn. Vi provar på det.

Kom idag till SATS för att gör några tester kring min vVO2max och vad ser då mina längtansfulla ögon?  Ju, egentligen det fantastiska synen som jag redan beskrev här om dagen. Alla maskiner fullt fullt fullt, och absolut alla löpband, nej ett var drasigt. Resten, i full använding att GÅÅÅÅÅ på. I herre fridens namn. Vad är det för vits med att gå på ett löpband i 60 minuter. Ju, jag kikade på displayen av värstingbandet, det enda av de två som klara en maxhastighet över 16 km/h och vad gör karln, spaciera i 5 km i timmen på ett band. 53 min avverkad. Man hämpnar, man tappar hakan. För min träning så här dags på året behöver jag absolut inget löpband, men för tester är det det bästa redskap, därför vill jag komma åt det, i 30 min ca. , snälla.

Vet inte vad jag ska göra. Hota hos SATS VD med att säga upp min medlemsskap, protestera med sit- och Maxim-bar-hungerstreik framför banden? Stör alla tvsändare för då är det inte lika spännande att gå om man inte kan glo på tv samtidigt. Har du ett bra förslag, hör av dig, jag bjuder på lunch om det fungerar och löpbanden används igen för löpning! Inte gång, catwalk-training eller liknande.

Döm själv:

Exempel 1: Kista, ett par dagar sedan, klockan är sju på kvällen, full rush i shopping gallerian.

En man störtar genom glastaket till gallerian och landar bland shoppingfolket på betonggolvet. Han lever fortfarande, men har livshotande skador. Ett antal människor strömma till och ta upp sin mobiltelefon och …. ta kort, gör ingenting annat.

Exempel 2: Stockholm innestad, en kväll, många flanörer ute. En gångtrafikant blir så illa påkörd att den får allvarliga skador. En tjej rusar fram för att hjälpa till. Ett antal andra rusar också fram för ….att ta kort.

Vad rör sig i dessa fotograferande varelsers hjärnor? Hur ser deras hjärnor egentligen ut? Där tydligen allt som kallas för ansvarstagande, hjälpsamhet, empati, respekt verkar vara helt bortraderad från deras mentala hårddisk. Fotar de sin flickvän eller pojkvän också den dagen den ligger i dödskamp på gatan istället att försöka att rädda liv och åtminstone ringa 112?

I andra länder kan man hamna i fängelse för ”underlåtande av hjälp”. Ett sådant lag finns inte i Sverige, här har vi kommit ”längre”, mycket längre, alldeles för långt.

Jag känner en mycket, mycket dålig avsmak i munnen.

En gång i veckan lyxar jag till det ordentligt. Då åker jag lite tidigare till jobbet men bara för att stanna i närheten vid ett bra, lugnt frukostställe. Jag tar mycket god tid på mig. Minst en timme. Varm bröd, juice som jag pressar själv, kokt ägg, precis lagom lös, kaffe, müsli så klart med torkat och färsk frukt. Lounge musik i bakgrunden. Bra Lounge musik kan vara mycket inspirerande och samtidigt avslappnande. I dessa ögonblick känner jag mig som en prins och detta för en peng mindre än en billig lunch. Undrar om jag kommer med ett ännu större smile till jobbet. Vad är din lilla guldkant i vardagen?

Därför ber jag nu direkt alla vägverketsarbetare om ursäkt: Ni är inte bara 2, 3 eller 5 stycken, utan många, många fler (kvinnor har jag hittills inte sett där) och ni jobbar hårt med det som ni ska för att det blir klart. Men ett litet tipps till er arbetsledare: om det skulle finnas lite information (t.ex. på nätet) om de olika arbetsfaser skulle man som trafikant vara mindre frustrerad.

Varför rekommenderar jag just det? Jag som nästan aldrig har fel, har en erkänd stor känsla för orättvisa och dessutom utrustad med en viss makt. Varför ska man överhuvudtaget ber om ursäkt när man är i en sådan position. Enkelt, för att gör andras och ditt liv bättre. Ibland kostar det inte mer än att be ärligt om ursäkt när du har förstått att hade fel, eller i alla fall inte helt rätt att göra det. Men det är viktigt att du menar det också. Inget avslöjas snabbare än en motvillig ditslängt ”ursäkta”. Ärligt uttalad har det en ordentlig kraft som kan förändra mycket. Om du går till en kollega och förklara att det var hon som hade helt rätt att säger så då jag var ute och cykla även om jag blev arg efter hennes påpekande. Att en partner skenar upp som en sol när man säger ”sorry, älskling, jag hade fel.” Det vet vi alla. Och inte sällan behövs det att ge helgen en helt annan vändning. Think about it!