Nej det här är inget matteprov även om det ser mycket illa ut med den varan i våra skolor. Många kan inte ens gissa om resultatet för 32 – 17 ligger under eller över 20.
Kan vi enas om att resultatet ligger någonstans mellan 84 och 90. Då det är just ,5 och det är ju mitten mellan 0 och 1 så blir det även mitten mellan 84 och 90 alltså 87. Vad jag vill med detta fåniga resonemang?
Såg alldeles nyss teränglöpnings-VM från Jordanien. Bortsett att det är alltid kul att se världseliten att utöva sin idrott så lagt jag märka till vad de hade för stegfrekvens när de springer. Det kan man göra enkelt när man kolla på den inlagda klockan och kolla hur många gånger en arm går fram under 10 sekunder. (Testa om du kan svänga armen oftare fram än benen under en viss tid … det blir liksom mycket konstigt) Sen kommer du fram att det är cirka 14, 15 svingningar per 10 sekunder. Då får du fram en stegfrekvens mellan 84 och 90, mer mot det högre värdet. Gebrselassie springer ju som kanske är känd en maraton på 90 och mer. Försök att göra det efter. Men en sak är klar, det blir en bättre löpning med flera steg istället för längre.
Jag vill även slå ett slag för hjärnträning under träningspass. Det kan man i princip göra nästan alltid. Så länge det inte blir för nära anaeroba nivån för där verka det så att hjärnan prioritera andra saker. Men under ett långpass kan man göra massor med övningar: vilken snitt hastighet har man haft den senaste kilometern, vad är det här för hastighet i km/h och min/km, vilken tid skulle det blir om man skulle springa samma tempo på 10 km eller en halvmaraton, vad skulle det blir för snitt hastighet om man ville springa 2 minuter snabbare, etc. etc. Det är ganska kul och som sagt tränar hjärnan. Dessutom kommer du med tiden att märka att det går fortare och fortare och du kan kommer på mer och mer invecklade beräkningar, typ om jag springer varje år 3% snabbare hur snabbt är jag då om 4 år etc. Vill du träna upp hjärnan lite mer utstuderad vill jag tipsa om www.lumosity.com massor med roliga och nyttiga övningar. Det är ju inte så kul att springer runt som en vältränad idiot.

Hej på dig och god dag. När jag nu kolla mina semesterkort från 2 veckor sen måste jag bara återkommer till min absolut sydligaste och kanske häftigaste träningslopp någonsin.

Det var ett milaträningspass i Wellington, världens sydligaste huvudstad, längs Oriental Bay, och upp till det lilla toppen Mt. Victoria med ett betagande utsikt över stan. Jag får fortfarande ståpäls när jag tänker på det. Rundan gick ner från hotellet genom Down Town. Klockan var vid halv åttatiden på kvällen och solen på väg ner, vissa på väg ut på pubrunda, men man kände sig ändå inte speciellt uttittad då Wellington är en fantastisk motionsstad. Det känns nästan så att alla motionera. Man ser hur många som helst som cykla och springer eller åtminstone går i raskt takt. Under min runda passerade en simhall, knappast med runt-runt-simning, två gym ett som innehöll en simhall till, två affärer med inrikting på nutrition och flera sportaffärer där triatleter är naturliga affischnamn. Ju, triathlon verka vara stort på New Zealand. De har ju några OS-hjältar: Bevan Docherty och Hamish Carter. Visst blir man inspirerad. Sen passera man en fantastiskt strandpromenad häftiga byggnader bl.a Nationalmuseet Te Papa. Sen när man har sprungit några kilometer, med en varm Pacifikvind i ansiktet ta men backträning till nya höjder upp till Mt. Victoria. Nuja, den är inte så hög, 200m, men det går brant uppåt, och det känns. Men utsikten över Wellington, alla kullar runtomkring och en skymt av sydön med sina snöbeklädda bergstoppar. Det här är helt enkelt fantastiskt, en känsla som jag önskar alla kan uppleva någongång i sitt liv.

Gissa om jag formligen flög tillbaka till hotellet de sista kilometrarna. Vad man längtar efter triathlonsäsongen!

hur jobbigt det var att träna hårt.
Det är inom de kommande 10 - 12 veckorna där formen för den kommande säsongen fixas. Visst, har man inte tränad under vintern så är det lite dålig utgångsläge. Men om man nu under april, maj slarvar med träningen så blir det svårt att uppnå målen under tävlingssäsongen.

Och vill man få till högre hastigheter under tävling så måste man få upp farten, träna mera vid de pulsnivåerna som verkligen gör ont. Jag skulle nästan ville påstå den som har förmåga att träna och självklart tål mest träningar vid nivåer strax under den anaeroba tröskeln har större chans att blir riktig bra en den som enbar räkna träningstimmar och försöker att maximera det antalet.
Jag kan berätta om en del exempel som under åren var hur flitig och motiverad som helst men hade ganska mediokra tävlingsresultat.

Man kan nästan säger, no pain no gain. Men jag skulle ville utöka detta slagord till så här: No pain, no gain, but please with brain. 

Du måste verkligen veta vad du håller på med när du kör hårda pass. Hur många har med sin överambition inte bara förstörd en säsong utan kanske hela sin idrottskarrier. Läs på, fråga tränar, erfarna träningskompisar, - lyssna på din kropp. 

Det är egentligen självklart att optimala resultat från hårda träningspass kommer bara om kroppen är helt frisk och redå. De är lika korkat att köra intervaller med en irriterad hälsena än att man försöker förbättra sin kondition med långpass när man är förkyld. 

Men jag är säkert på att du har funderad själv ibland i dessa banor ("annars missar man ju träningspass") eller du kan berätta om sådana klubbkompisar. Det är inte värt det! Hälsan först!

ju, verkligen långt borta. Här är det redan kl. 23:53 ... och om nästan exakt 7 timmar går starten till 25:e IRONMAN New Zealand. Det blir kul, även om jag är denna gång bara åskådare. Ska kolla lite läget etc. för det är klart, här måste man vara med någon gång. Och Hawaii är härifrån mycket närmare än Sverige. Mycket, mycket närmare.

Överhuvudtaget får man en någon annan perspektiv när man resar rund på denna fantastiska ön. På en vecka bilade vi nu runt över 1500 km och vissa dagar kändes det så att man har sett 5 länders landskap inom 100 - 200 km.

Regnskog som på Borneo, gröna mjuka ängar som på Irland, skogar som i Slovakien, kustdelar som i Wales eller USA, små bergsvägar som i Alperna, eller en oendlig sandstrand som vad vet jag. Nej, jag har aldrig sett någon liknande sandstrand som the "Ninth Miles Beach"! Ok, den är bara ca. 60 km lång. Men det är helt makalös. Den sträcker sig från New Zealands nordspets till Ahipara som sagt ca 60 km mer söderut. Om du vill kan du köra med bil längs hela stranden, för den är i princip helt tomt. Och rent. Och långt borta är Australien. Ju, det är häftigt!

Ju, det finns bara två kategorier människor: de som har varit sjuk och de som kommer att bli det. Just nu går en ganska kraftig influensa och kräksjuka våg genom Sverige. Kolla man bara på jobbet är arbetsstyrkan delvis ganska tuff minskat just nu.

Vad ska man alltså göra i ett sådant fall där det krasla i halsen, allmän hängig eller tom feber.

I sista fallet är det nog sängläge och motsvarande medicin och mycket vätska det rätta, men när man bara är lite kraslig i halsen då? Kan man träna då ändå?

Jag vill vända på synen lite: Träning betyder i vanligt fall en utmaning och påfrestning på kroppen. Vi måste bryta ner något för att det kan byggas upp starkare. Är man sjuk är kroppen redan utmanad för läka, den går redan på högvarv. Det är alltså ytterst tveksam om idrottslig träning under sjukdom skulle ha någon som helst positiv effekt. Jag ville föreslå att man betrakta den tiden som en extra återhämtningsfas.

Var extra snäll mot kroppen. Extra mycket vitaminer och mineralier som du annars kanske slarvar lite med, ordentlig med sömn. Ser över din träning, upplägget. Kan/bör du göra det annorlunda, mindre hård, mer genomtänkt? Kolla gärna genom vilka pass som gav bra effekt och vilka mindre bra? Det finns ingen träning som kan göras bättre och nu kan du lägga lite tid att fundera kring det. Och om ett par dagar när du är lite piggare igen vet du exakt vad du ska göra framöver. Men kör inte igång för hård, det handla inte om att ”komma ifatt” med träningen utan att bygga upp kroppen långsiktigt för de framtida mål.

Nåja, nästan i alla fall. Det är idag 7:e februari och här i Stockholmstrakterna ska man utnyttja varenda helg på isen att åka en runda då man aldrig vet om isen är borta nästa helg och slut för säsongen. Så, på med alla grejer och iväg. Nu måste du veta att jag det tog en stund att min sambo typ 10 år sen kunde övertyga mig om att 30 cm tjock is klar av även min vikt och det håller även om det knackar ibland, man ser långa djupa sprickor etc. Det är självkart att jag alltid ge mig ut med rätt utrustning även om jag bara åka på en plogad bana. Arm och knäskydd ska vara på, man vill ju inte förstöra den riktiga säsongen med ett idiotiskt fall.
Mr. Gadget har ju självklart alltid med sin Polar G3 manik för att efteråt kunna se sina snygga ”piruetter” på sjön. Men idag blev det inget sånt. Det började redan illa. Tjock dimma låg över isen och bara en bråkdel av folk vid parkeringen mot vanliga dagar. Äsch, då har man mer plats. Ju det fanns det gått om. Det var praktiskt taget ingen ute på isen. En och annan proffs som förmodligen föddes med skridsko på. Men annars igenting. Jag fattade snabbt varför. Var 5:e meter så isen lite konstigt ut och ”experterna vet vad det betyder ”överis”. Det vattnet på isen har börjad frysa igen men inte fullt ut och då är det alltså överst is, sen vatten och sen is igen. Det gen en underbar effekt att om du åker in i detta med fel hastighet så tvärstannar du och sen är det lågflygning som gäller, sen vattenlandning som piloten på Hudson River, - kallt och obekväm men ofrånkomligt. Jag är som sagt igen Örjan Sandler som förmodligen hade bara svischad över dessa ställen och försvunnit på horisonten, jag tyckte helt enkelt att det var varken kul eller utmanande.
Efter 700m och ett par minuter vara jag tillbaka, packade ner mina grejer i bilen och åkte hem igen.
En liten trevlig löpning med broddar på var mycket roligare.

Äntligen, sedan månader av ovisshet har jag nu lyft ett för mig ogenomtränglig mysterium: Varför går folk på löpband. Läs följande dialog:- Usch, usch vad det är tråkig, säger han och går på ett löpband i lagom snabbt takt –vad är tråkigt, säger han brevid hon som är i färd att starta sitt intervallprogram på bandet brevid. – Att gå på bandet. – Varför springer du inte då, då är du tidigare klart. – Jag vill ju bara bränna fett och inte tappa muskler.

Jag hade faktiskt igen aning om att muskler ramla av när man springer. Har inte heller sett några halvkiloköttpaket som ligger i diket längs löperspåret eller brevid snabbgående löpband.

Vilken myt! Ok, man bränner ju också energi och fett när man går, men varför göra det så fruktansvärd ineffektivt?

Fundera över följande: om du väger 70 kg och transporterar dig 5 km så förbrukar du någonstans 300 kcal. Om du går så tar det ca en timme där du dessutom bränner denna energi mestadels som kolhydrater. Springer du så förbruka du samma energi på kanske halva tiden eller ännu snabbare och dessutom större andelar fet, så länge du inte sprintar.

Om du tycker att du på relativ kort tid behöver en ordentlig genomkörare ta dig till närmaste roddmaskin Concept2. Ställ in tid på 30 min och dra. Försök att hålla ett jämnt takt men inte för mesigt, tack! Pulsen ska nog upp till 80% av maxpuls. Sista 10 min ökar du steg för steg tills du drar de sista ca 2 minuter max. Nå, hur många meter blev det?