Kom idag till SATS för att gör några tester kring min vVO2max och vad ser då mina längtansfulla ögon?  Ju, egentligen det fantastiska synen som jag redan beskrev här om dagen. Alla maskiner fullt fullt fullt, och absolut alla löpband, nej ett var drasigt. Resten, i full använding att GÅÅÅÅÅ på. I herre fridens namn. Vad är det för vits med att gå på ett löpband i 60 minuter. Ju, jag kikade på displayen av värstingbandet, det enda av de två som klara en maxhastighet över 16 km/h och vad gör karln, spaciera i 5 km i timmen på ett band. 53 min avverkad. Man hämpnar, man tappar hakan. För min träning så här dags på året behöver jag absolut inget löpband, men för tester är det det bästa redskap, därför vill jag komma åt det, i 30 min ca. , snälla.

Vet inte vad jag ska göra. Hota hos SATS VD med att säga upp min medlemsskap, protestera med sit- och Maxim-bar-hungerstreik framför banden? Stör alla tvsändare för då är det inte lika spännande att gå om man inte kan glo på tv samtidigt. Har du ett bra förslag, hör av dig, jag bjuder på lunch om det fungerar och löpbanden används igen för löpning! Inte gång, catwalk-training eller liknande.

Döm själv:

Exempel 1: Kista, ett par dagar sedan, klockan är sju på kvällen, full rush i shopping gallerian.

En man störtar genom glastaket till gallerian och landar bland shoppingfolket på betonggolvet. Han lever fortfarande, men har livshotande skador. Ett antal människor strömma till och ta upp sin mobiltelefon och …. ta kort, gör ingenting annat.

Exempel 2: Stockholm innestad, en kväll, många flanörer ute. En gångtrafikant blir så illa påkörd att den får allvarliga skador. En tjej rusar fram för att hjälpa till. Ett antal andra rusar också fram för ….att ta kort.

Vad rör sig i dessa fotograferande varelsers hjärnor? Hur ser deras hjärnor egentligen ut? Där tydligen allt som kallas för ansvarstagande, hjälpsamhet, empati, respekt verkar vara helt bortraderad från deras mentala hårddisk. Fotar de sin flickvän eller pojkvän också den dagen den ligger i dödskamp på gatan istället att försöka att rädda liv och åtminstone ringa 112?

I andra länder kan man hamna i fängelse för ”underlåtande av hjälp”. Ett sådant lag finns inte i Sverige, här har vi kommit ”längre”, mycket längre, alldeles för långt.

Jag känner en mycket, mycket dålig avsmak i munnen.

En gång i veckan lyxar jag till det ordentligt. Då åker jag lite tidigare till jobbet men bara för att stanna i närheten vid ett bra, lugnt frukostställe. Jag tar mycket god tid på mig. Minst en timme. Varm bröd, juice som jag pressar själv, kokt ägg, precis lagom lös, kaffe, müsli så klart med torkat och färsk frukt. Lounge musik i bakgrunden. Bra Lounge musik kan vara mycket inspirerande och samtidigt avslappnande. I dessa ögonblick känner jag mig som en prins och detta för en peng mindre än en billig lunch. Undrar om jag kommer med ett ännu större smile till jobbet. Vad är din lilla guldkant i vardagen?

Därför ber jag nu direkt alla vägverketsarbetare om ursäkt: Ni är inte bara 2, 3 eller 5 stycken, utan många, många fler (kvinnor har jag hittills inte sett där) och ni jobbar hårt med det som ni ska för att det blir klart. Men ett litet tipps till er arbetsledare: om det skulle finnas lite information (t.ex. på nätet) om de olika arbetsfaser skulle man som trafikant vara mindre frustrerad.

Varför rekommenderar jag just det? Jag som nästan aldrig har fel, har en erkänd stor känsla för orättvisa och dessutom utrustad med en viss makt. Varför ska man överhuvudtaget ber om ursäkt när man är i en sådan position. Enkelt, för att gör andras och ditt liv bättre. Ibland kostar det inte mer än att be ärligt om ursäkt när du har förstått att hade fel, eller i alla fall inte helt rätt att göra det. Men det är viktigt att du menar det också. Inget avslöjas snabbare än en motvillig ditslängt ”ursäkta”. Ärligt uttalad har det en ordentlig kraft som kan förändra mycket. Om du går till en kollega och förklara att det var hon som hade helt rätt att säger så då jag var ute och cykla även om jag blev arg efter hennes påpekande. Att en partner skenar upp som en sol när man säger ”sorry, älskling, jag hade fel.” Det vet vi alla. Och inte sällan behövs det att ge helgen en helt annan vändning. Think about it!

Igår gick det alltså över 15,1 km teräng, Xtremrun i Ursvik, totalt 288 höjdmeter. Mycket tur med vädret, inte en droppe regn under hela loppet och banan var ganska torrt som tur det. Slog alltså till med att förbättra min tid från maj med 6,5 minuter, som känns ganska ok. Och PB förbättrades i alla fall med 4 minuter. Dags för lite speedwork de kommande dagarna sen ska vi se vad jag kan åstakomma vid Stockholm Halvmarathon min PB på ca. 1:31 sprungit under förra milleniet är dock inte i fara på långa vägar. Den tiden får jag spara till 2009.

första året är den mycket intresserad och träna hård för att kommer igång, läser på, köper en bättre cykel och utrustning,

år 2 inser han/hon att det kräver en hel del för att etablera sig bättre i resultatlistorna.

år 3 börja frustrationen att alla andra blivit också bättre och inte så mycket händer placeringsmässigt.

år 3,5 fundering att lägga av och börja med något annat. Dessutom inga prispengar, dyr utrustning, och mycket tid går åt.

Friend, har du samma problem .... keep calm, det finns hopp! Du kan hitta ditt eget lilla nirvana inom Triathlon. Vill du veta hur, hör av dig ... så ska det bli svar på tal.

Nu har jag alltså under de senaste 10 dagar skrivit lite olika alster, tanker, funderingar kring träning och annat och någonstans 20 - 30 besökare om dagen läser tydligen vad jag skriver. Det är ju kul i sig men hittills är kommunikationen lite väl en-väg. Jag skriver, någon läser, that's it, punkt. Inget mer. Är det intressant? År det användbart? Ska jag fortsätta eller lägga ner? Någonstans är det så klart målet att en och annan har t.ex hjälp med sin träning, får nya tanker, och i vissa fall även få en tankeställare som han/hon inte hade fått annars. Därför skulle det vara kul att få lite feedback. Jag lovar att jag svarar. Här, eller på mail. It's your turn!