10 minuter kvar och Sverige behöver ett självmål från Malta för att äntligen kunna göra det nödvändiga 1:0.

Hur låter det? Det låter pinsamt, nästan förnedrande. Nej, inte för Malta.

Nej, jag fattar, det var en speciell taktik av Lasse Lagerbäck. Sverige spelar så superurusel de bara förmå, så att man nästan tror de förlorar matchen, resp. får max en poäng med hem. Då tror Danmark att de bara kan ställa ut skorna för att vinna. De skicka bara ut sitt C-lag och Sverige vinner med 3:0 borta mot Danmark. Sen kör Sverige uppvisningsmatch mot Albanien med 6:0 och 4 Zlatanmål, - en med rumpan. Vips och landslaget åker till Sydafrika.

Hmmm, vilken underbar dröm. Men sanningen blir väl mer brutal-realo: Danmark klär av Sverige och Portugal vinner lätt mot ett nu deppig Ungarn. Sen är det bara titta på hur Portugal enkelt ta andra platsen i gruppen - finito Sverige - finito Lagerbäck - finito - rull i sidled - för sen kommer det nya tider för för några av Lagerbäck-boys är de då också definitivt finito.

i sin bok: Vem gråter vid din grav? Att man inte ska döma andra. Jag håller till en stor del med om det han skriver, speciellt då det ge mycket mer sinnesfred och balans för ens eget liv. Dock ibland är det svårt att låta blir att reagerar på företag, institutioner eller personers agerande. Man är ju ingen robot utan känslor! Se nedan ...

Jag hade för mig att NKs tider var över där enbart rika-änka-gul-hat (obs! inget ont mot änkor som äga en gul hat) köpte sina 20g DajeelingFF i delikatessavdelningen. Men kanske har ni fått in för mycket "pöbel från landet" som inte uppför sig rekorderligt varken i klädstil eller köpbeteende (=stark köpkraft). Hur annars kan man tolka senaste annonskampanjen. NK informerar den stackars fattig-lapp-svensson att minsann ett par högklackade för 3500kr var redan slutsålda, lika så en stol för 9500kr. Men en parfymserie för över 9000kr finns kvar i ett par ex och annat som man bär på sig "efter smak och humör". Annonsbolaget har tydligen tappat referens till smak och humör. Det känns något egendomligt i en tid där folk blir av med 10%, 20% eller tom 100% av sin lön att på andra ställen prålas vidare ohämmad. Om ni adresserar klientel med pengar OCH stil ligger ni också fel. Jag är tveksam att man attraheras av era annons till köp. Uppmärksamheten, ju det har ni absolut lyckats med, men det dra ju åt sig den "fattiga pöbeln" som vill visa att man ändå har råd. Det kan vara en idé att tänka genom strategin innan man betalar för dyra annonser.

Alltså, jag menar regisören Stefan Larsson. Ju han, som sätter upp "Scener ur ett äktenskap" på dramaten. Stefan du är min hjälte!

Inte bara för att du valde Jonas Karlsson som passar helt perfekt för det vad jag såg hittills. Men Livia Millhagen och speciellt Kristina Törnqvist, då är jag helt såld. I have to see it!
Men jag tycker det är otroligt strongt gjort att ni släpper 400 delvis mycket egendomliga personer, såkallade publik till en repetition. Det var mycket intressant att se hur ni jobbar teater. Jag blev mycket imponerad. Jag undrar hur jag skulle göra när lika många skulle komma till mitt jobb och skulle glo och jag skulle försöka jobba som vanligt. Verkligen en fasansfull tanke.

Att "publiken" sen började resencera innan de har sett hela pjäsen, "ni borde göra si eller så"(vet nu vad ni talar om) "jag är lärare, i min klass minsann finns bara 5 barn med hemmafruar" (är det relevant) etc etc, ... man tappar hakan. Men folk gör ju som bekant många saker innan de har tänkt klart.

Jag hoppas verkligen att ni inte tog något större intryck av det. Jag är helt övertygad om att den pjäsen kommer att spelas för fullt hus hela tiden. Jag är helt säkert! Jag såg ju bara början, men den var redan WOW!

Stefan, Livia, Kristina, Jonas och alla andra bakom scenen, go for it!Det här blir fantastiskt!

Det är nu redan mer än 10 timmar sen när starten gick till årets folkfest men jag är fortfarande uppspelad och vill inte sova. Veckan innan tävling var jag nog mest nervös och till slutet orkade jag knappt att ge mig ut för att hålla spänsten. Överallt hade jag helt plötsligt ont och jag funderade om det var så bra att dubblera träningsdosen jämfört med förra året. Det var det! Med råge!
Det var igår och i morse ett himla räknande vad det skulle blir för sluttid. Det var ju prognos på en ganska varm dag (som bekant blev det så) och då får man nog lägga till ca. 5 min.
Till slut hade min coach i alla fall en lista med olika passertider för att slippa få solsting av för långt stående och väntande i solen.
När man som var på plats på Östermalms IP kom första fadäsen: den tänkta tävlingsdröjan ligger kvar hemma. Tur nog har man en reserv med som var tänkt för byte.
Stockholm Marathon är verkligen proffsig genomorganiserad och tiden fram till start gick bara perfekt. Jag undrar dock om man läsa alla inlägg om man inte ska fundera att ha framöver startgrupper med 5 min avstånd. Fältet sprids ut något och det blir förhoppningsvis inte lika trångt speciellt vid vätskekontrollerna. (Det borde vara lätt att simulera fram med all tider och mellantidsdata man har).
Hur som helst tog det nästan 2 min att kommer över startlinjen sen sprang man bara på. Jag var något förvånad hur vissa drog iväg. En maraton fixar man ju inte de första 5 km. Jag tog det i början extra lugnt höll mig tom över min tänkta snittfart för första varvet, men redan efter 3 km kom de första emot mig med ryggen förre. Det skulle under loppet gång blir nästan tusen. Resan genom Djurgården fram till Kungsan där första peppningen av coachen väntade gick lätt, lätt och min följeslagare Polar RS800CX visade efter lite kalibrering mycket exakt km markeringen. I mål var det 20 meter fel och då får man tänka att jag säkert inte alltid sprang den tänkta linjen, ibland kortare ibland längre. Förresten var det 217 hödjmeter räknad över hela banan.
Efter man kysste sin coach (räknas det som doping) var man snabbt för bi slottet och även Södra Mälarstrand gick rätt skapligt. Ett tag trodde jag att det var något fel på snitthastighetsuträckning den rörde sig knappt. Bara lite grand vid Västerbron. Lugnt bara lugnt, Det är bara första tredjedel och loppet börjar inte förrän Södra Mälarstrand på andra varvet. Efter 2 mil insåg jag att nu var det väl kört med önsketiden men samtidigt kändes det som en fin fin pass hemma i skogarna. Varför inte trycka på lite nu, Djurgården är ju lite varmt och jobbigt annars. Jag skulle inte ha gjort det. Jag tryckte på en aning för mycket. Men det kändes bra. Hoppas där kom redan 25 km, och sen Kungsan, coachen med Red Bull och obligatoriska kyssen. Det gav extra kraft och vingar. Speciellt också när jag insåg att jag hade önskat tre hemmagjorda gel istället för två. Tyckte att trots att jag tog rikligt med sporttryck vid varenda station som var det för lite energi som jag fick i mig. Perfekt med alla olika smakupplevelse från druvsocker till energikaka till buljong en stor eloge till organisatörer. Men, varför har ni Cola så sen (vid stadshuset). Det skulle inte alls vara dumt att hade oftare och tidigare.
Ut från Kungsan, förbi slottet igen och musik överallt, fantastiskt publik (hur orkar de att stå där och heja så länge?) och ja, vi ha en fantastiskt stad och när det är ett sånt väder finns inget bättre. Dock är det så att värmen sänker farten. Och det kändes nu upp för Västerbron att det gick en aning långsammare, men inte farligt alls. Det var bra spänst kvar och Samba-tjejer vid brofäste på andra sidan gav en extra knuff. Jag undrar om de avlöser varandra, de kan väl knappast dansa där i värmen i 6 timmar?
Sen kom en konstigt tanke, det var nästan 35 km avverkade och det kändes fortfarade rätt bra. Tempot sjönk en aning men inte speciellt. Skulle det bara rulla på så här? Skulle man tom kunna öka de sista kilometrarna? Centralen om och vätskekontrollen, och då kom känsklan, - jag tyckte det var skönt att gå ett par meter, farligt farligt. Som tur stått där min coach och påminde mig om att det nu gäller att inte släppa det här. En kyss och vidare iväg. En god träningskompis till mig kom plötslig jämsides och undrade om jag ville ha lite vatten, ju det ville jag alltid. Han tyckte att jag såg stark ut. Verkligen? Jag? Nu efter 37 km. Hallo, nu tar vi Torsgatan sen är vi hemma.
Men Torsgatan är lång, ganska lång och den lutar. Uppåt. Hela tiden. Och jag är nästan framme vid högersvängen mot Odengatan när jag inser att det är första gången under loppet att flera springer om mig. Vad är detta? Jag tar i men alla stora benmuskler: hamstring, quads och vader protester. ”Vi har nu sprungit i 38 km och du vill öka tempot, glöm det” ”Hallo, ni har SÅNKT tempot, så här kan det inte gå till de sista kilometerna. Det är jag som bestämmer!” Bestäm du vad du vill, vi har jobbad hårt och det lutar fortfarande uppåt. Vill du komma i mål så lämna oss i fred!”
Jag blev faktiskt lite arg, men jag inser att det var de där förbaskade något för snabba 5 km på Gärdet skulle kosta mig nu 2 -3 minuter. Kanske det enda taktiska missen under hela loppet. Det var bara att gillar läget och köra på så gott det gick, det var ju inte speciellt långt kvar. Sista 800 meter gick det sen helt plötsligt att öka tempot igen, det blev ett fint upplopp och en underbar känsla inne i stadion. Det skulle vara ett brott om någon skulle verkligen ta bort löparbanan och samtidigt riva hjärtat ur denna underbara stadion. Jag hoppas verkligen att det finns tillräckligt många beslutfattare som inser detta. Stockholm Stadion kan aldrig blir en ren fotbollstadion om man inte förstör den för all evighet och beröva den sin själ.
Önsketiden var borta sen länge sen men det var ändå banrekord och mer än 30 min snabbare än förre året och topp 2000. Visst kunde man vara med sin prestation.
Jag är särskild imponerad av de många duktiga tjejer/kvinnor som delvis sprang ännu smartare = jämnare.
Facit och lärdomar: Det är mycket värdefullt att lyssna på sin rutin, lita på sluttidsprognoser och anpassar sin taktik efter det. Loppet blir så otroligt mycket roligare och jag hade jobbigt i princip bara 4 km. Det kan man väl stå ut med.
Det är oerhört viktig att lägga upp en plan hur man ska få i sig näring och sen ska man hålla sig till det. Jag t.ex förbrukade 3250 kcal under hela loppet. I bästa fall kunde jag i mig 700 – 900 kcal under mitt lopp. Men med lite eftertanke kan man se till att ”hammaren” inte märks speciellt starkt och att man kör tidigare på fetförbränning och mera på fetförbränning.
42,195 km är för långt att springa. Det är mycket mycket enklare att springa 6 ggr 7 km som jag gjorde, sen är ju bara 195 m kvar.
Och, spring inte för fort första halvan om du inte är från Kenya. Kenyaner har en tendens att starta stenhårt och sen håller undan.
En kurios: Jag sprang de sista 2,2 km snabbare än den tredje bästa kenyanen och två brött innan km 35. Tyckte deras ben ännu mindre om sista biten Torsgatan och Odengatan än mina?
Och kroppen då: inte en blåsa på fötterna. Wow! Lår musklarna stramar något men det var inga större problem att går i trapporna, gå till en restaurang och ser avslutet av maran med en god pasta och en pizza efteråt. Sen en liten promenad genom stan och sen sista biten hem. Man mår som en prins. Det blir spännande vad benen säger imorgon. Blir det en cykeltur?
Det är ju bara 62 dagar kvar till Kalmar.

Om 15 dagar och 16 timmar är det dags för första stora delmål i år: Stockholm Marathon. Och med varje dag blir jag mer nervös. Länge förträngde jag fjolårets minne av loppet som var en enda smärta från foten till Västerbron in till mål. Och det gick inte fort. Förmodligen en av de långsammaste mil jag har sprungit, äh gått. Inte ens det egna formel ”spring hur långsamt du vill men spring, för du kan aldrig går fortare” hjälpte, benen var som två ballonger och ibland undrade jag hur det då samtidigt kunde kännas så tungt. Ballonger flyger väl?

Tiden blev en halv förnedring, men egentligen ett rätt konsekvent kvitto för alldeles för lite träning under ännu kortare tid.

I år var det i alla fall en bättre disciplin och ändå är jag mer och mer nervös med varje dag som går. Marathon är marathon är marathon och som Cameron Brown beskrev det så fint: ”20 miles of hope and 6 miles of reality.”

Vad om? Vad om alla testlopp på olika distanser och efterföljande beräkningstabeller som nästan alla peka på ungefär samma marathonsluttid har fel? Vad om magen krånglar? Vad om det blir för varmt? Vad om det blir för kallt? Vad om ett knä kommer att ömma? Vad om min pulsmätare slutar att fungera eller min distansmätare? Vad om man få ont i ryggen? Vad om mina löparskor inte tål sportdryck och tappar all dämpningförmåga? Vad om det kommer en elak strävhårig tax springandes från publiken och biter mig i vaden?

Ska jag skaffa en extra pulsklocka, rådfråga en löpprofessor vilken sluttid jag verkligen ska satsa på, ställa ut var 5:e km ett par reservskor av mitt favoritmärke, skydda mig med specielldräkt mot regn, sol och attackerande taxar?

Det säger sig själv att all dessa tankar är helt absurda och skulle en och annan sak inträffa är den ofta inte så farlig och taxar är oftast mycket snälla. Jag tror det är helt normalt att man får lite konstiga tankar och är lite nervös. Lite, det höja spänsten, fokuseringen. Det är inte världsavgörande att göra ett maratonlopp. Men när det sen händer så är det världens grej. Kroppen kommer vara på topp, redo, förberedd! Och sen kör man. Det är i slutet hjärnan som bestämmer mest hur det blir. Varför tillskriver man annars att rätt musik kan vara upp till 10% prestationshöjande under ett lopp? Det är knappast att några elektroner flyter in i musklerna via hörlurarna och sen kan man springa snabbare och längre.

Det kommer att gå bra. Gå fort it!

Nej, nu är det verkligen dags att få lite regelbundenhet tillbaka här. Kanske har en del redan tröttnad att kolla in här ... det kommer ju ändå inget ... respektiva alldeles för sporadiskt, etc. etc.

Det är inte brist på ämnen jag har åsikter om, nej, det är tyvärr lite brist på tid, den prioriterade tiden, för alla har ju som bekant 24h om dagen till sitt förfogande.

Senaste 1 -2 veckorna blev det en reäl ökning av träningsdosen, så där rycker ett par timmar, några på jobbet. Men en kvart om dagen?

Vi gör ett försök.

Voila! Här kommer ett litet inslag som jag skrivit redan ett tag sen men som är säkert fortfarande relevant:

It’s all about the weather!?

Ju, vi har hört det förrut. I vårt avlånga land där vi efter isen har smält knappt har några månader att träna och tävla tills det blir snöblask och kalla stormar är det ett under att det överhuvudtaget finns några triatleter. Och sporten växer hos oss i alla fall. Något förstår jag dock inte. Det bommar som aldrig förut för olika andra utetävlingar. Göteborgsvarvet fullt ( var det 43 tusen deltagare?) Stockholmsmaraton fullt (16000) Stockholmshalvmaraton (fylls på snabbt) Midnattsloppet (nu i 3 städer fylls på i snabbt takt)  Vätternrundan fullt, Vasaloppet all-time-high. Listan kan göras säkert mycket längre.

Och triathlon? Vi har nu i Sverige 2 tävlingar med en skaplig storlek Stockholm Triathlon och Kalmar Triathlon. Bägge kommer att växa. Men, de är långt ifrån att ha den uppmärksamhet hos allmänheten som vi önskar. Varför?

Jag tror att det hänger ihop med en vana som kanske inte (ännu) finns hos oss i Sverige. Det slog mig när jag här om dag joggade längs Wellingtons Oriental Bay, - för övrigt en gåshudträningspass, mer om det senare. När jag joggade där genom stan så kändes det helt naturligt att man såg massor med cyklister, men inte några som var på en 3 växlad hem från jobbet utan med hjälm och en fin fin racer cykel i träningskläder. Ju, vissar var hem från jobbet. Lika så längs kajen där man nästan kände sig som latmask om man inte hade träningskläder på sig eller åtminstone hade en mycket raskt gångtakt. Jag tror New Zealändare i alla fall i Wellington och Auckland har en vanna att förflytta sig i en form som vi kallar träning. Men görs det inte hos oss också? Gymmen är fullt med folk, dito norra och söder Mälarstrand med folk som cyklar och joggar. Varför har vi då inte en triathlontävling i huvudstaden med 5000 deltagare, stan avspärrad och full party? Varför har inte Kalmar Triathlon anmälningsstop den 1:a maj och fullt med 1500 deltagare som t.ex ingen större ort som Taupo på New Zealand, där IM gick av stapeln 7:e mars. Förresten, New Zealand har bara 4,2 miljoner invånare lika stor som Norrland, men har t.ex 4 triathlontidningar (Sverige har noll!) och jag räknade i en tävlingslista för februari (jämförbart med vår augusti) mer än 30 tävlingar och då var inte deras swim-runs, duathlons etc. med. Hur attans gör de för att få deltagare till alla dessa tävlingar. Vi kanske borde verkligen titta närmare på det. Jag tror vi måste tävla mer, och inte bara träna. Finns det flera tävlingar blir det flera som ser sporten, flera som kan tänka sig att vara med, flera som kanske gå med i en klubb etc. Jag tror inte att vi behöver vara rädd att ta betalt om det levereras kvalitet. Jag kan bara inte tro att det bara hänger på vädret.

Denna rapport skrivs nu dagen efter och med utsikt över det fantasktika Tongariro National Park från ett helt pitoreskt hotel som heter ”The Chateau Tongariro”

Ju, var ska jag börja. Kanske helt enkelt vid början.
När en långresenär som jag äntligen vaknat så var de redan ute och cyklade. Ju, jag vaknade trots väckaklocka inte förän 7:15. Way to late att ens försöka att se något av simningen eller växlingen till cykel. Synd. Men istället hade jag nu gott om tid för att kolla en när belägen ”supermarket” om man kunde få ihop en någorlunda frukost, som liknade den som man är van med. Ju, det gick, också. I alla fall i Taupo kan man försörja sig med allt man kan tänka sig som massor med frukt, yoghurt och mjölk, (även om så önskas fettfri), pålägg, müsli, till och med anständig bröd om man nu inte absolut måste ha knäckebröd som verkligen inte finns här. Frukosten blev en riktig fest och ett tag struntade jag fullständigt i att bara 300 m bort fightades om äran att blir 25th anniversory IRONMAN New Zealand 2009. Extra exalterad blev jag när jag tittade närmare på müsliförpackningen. Hela backsidan reklam för en everybody-duathlon serie. Tänk dig detta i Sverige! Jag gissa starkt att de skulle vi varken behöver klaga över att triathlon har så få utövare i Sverige och även att det är för lite skolidrott. Nu var denna serien tom speciell inriktad på kvinnor/tjejer. Hallo? Vi har ju redan vårruset. Varför inte koppla ihop det med cykling? Jag är säkert på då behöver vi inte befara att våra duathlontävlingar blir inställda pga för få deltagare.
Åter om tävlingen: Efter check-out pallade jag mig äntligen ner till tävlingsbanan där det redan var full fart och de bästa på varvning. En sak skrämde mig ordentligt. En av deras viktigaste väg 1 går precis där som cykelbanan går längs Taupos vakra strand. Arrangörerna har alltså tydligen ingen chans att stänga av den biten (som jag skulle starkt rekommendera) och cyklister blandas med bilar. Ingen bra kombination. När då cyklister kommer med mer än 40 km/h och en förvirrad farfar vill in i en avspärrad sidoväg så ser det inte snyggt ut. Nej, ett par gånger trodde jag "nu smäller det". Men det gjorde det inte. Triathleter är tydligen ganska vana vid sådana situationer. Vi kommer ju ihåg hur det var i Kalmar 2008 men det lovades att det ska blir mycket bättre och avspärrningar. Det lär behövas, för i år ska vi bli 700 deltagare, minst. Eller hur?
Här i Taupo hade de vid tävlingsdagen 1400 deltagare. Det kändes nästan att det var flera när första damerna sprang sina sista kilometrar in mot mål efter lite över 9 timmar så var fortfarande massor med folk ute och cyklade. Och vilken stämning! I alla fall de cykel- och löpkilometer som går inne i stan, ca. 2 x 3 – 4 km, var fullt med folk. Många hade sina egna supporter klubbar med som var utklädd, samma t-shirts, banderoller etc. 2 helikoptrar och ett flertal kamerateams på motorcykel följe de ledande profsen på herr och damsidan. Ju, det var real IRONMAN. Lokala försäljare tog chansen och anknöt på olika sätt till tävlingen. Och så klart hade prylförsäljning all time high. Hos orka var det nästan mellandagsreastämning. Inte konstigt när man t.ex kunde köpa en ORCA våtdräkt 3.8 (deras powowmodel) för lite över 2000 kr. En annan visade OBREAS senaste model i cykelväg och hade man just 55 000 kr över så fick man t.o.m ett par superfina ZIPP hjul med. Det helt enkelt crazy överallt.
Även om jag inte var med i tävlingen var jag efter ett tag helt slut och behövde stärka mig lite med en god kaffelatte och lite tilltugg allting så klart på första parketten och cyklister och löpare fram en längs strandvägen och ett fantastiskt landskap i bakgrunden.
Jag hann precis T2. Senare ettan och tvåan hade inga compression socks dock ett flertal andra i toppen, ettan och tvåan hade sina egna special väskebältar med minst 2 egna blandningar, - är det intressant? Kanske inte, men den som vill kan ju dra slutsatsen, struntar i gimmick compressionsocks och var istället noggrann med din dricka.
Det var självklart imponerande hur Cameron Brown spolade av sin maraton i 2:42. Det var en speciell känsla med tanken att Clas Björling sprang just 2:42 ett par år tidigare på samma bana och blev två. Men Brown med 8:18 och så oberörd han såg ut i målet. Han sprang ärevarv i målområde medans senare tvåan och trean såg verkligen slut ut. Det kommer blir intressant i Hawaii i år som Brown tydligen nu ska satsa allt på. Han vann med nästan 8 minuter för en kille som ni kommer att höra mera av: Terrenzo Bozonne även han från New Zealand. Han kom alltså in som två med 8:25 och den banan är varken på cykel eller löpningen lika platt som i Kalmar pch killen är bara 24 år gammal.
Damerna då:Gina Ferguson mowde Lawn … som de roligt skrev i en helsida (förresten 2) nästan dagen i tidningen. En iakttagelse just angående damer. Säg de första 10, 20 tjejer hade genomsnittligt en klar bättre löpteknik än dito killar. Det syntes helt enkelt. Skulle vara intressant att göra där en liten analys när resultatlistan är klar.
Det var det andra konstiga av denna annars mycket roliga och proffsiga tävlingen: resultatlistan fanns inte på hemsidan ens 24 timmar efter loppet. Mycket konstigt.
Några andra funderingar: Ser man verkligen så trött och borta ut när man är en av de otaliga no-name-back-in-the-packers? Jag skäms nästan på tanken att man vacklar själv runt där ingen om typ 146 dagar och omgivningen har mest medlidande med en. Kanske ska man förbättra sin hedersstatus med något mer träning? Dock finns vid en långdistanstriathlon egentligen igen skamgräns. Cameron seglar genom loppet med lite över 8 timmar och är så oberörd att han ser ut att kunde jogga över tvärs över gatan till nästa pub, ta en bärs och sen rulla ett par mil med cykeln och andra har inte ens kommit tillbaka från cykelbana. Den som kör runt på 15 timmar har i alla fall lidit 7 timmar längre.
En detalj till: Topeliten har en helt annan sittställning på cykel än middle-of-the-pack. På andra varvet syns det tydligast. Middle-of-the-pack-och-ännu-längre-back har ingen bålmuskulatur kvar då. Har ont i ryggen och kan inte längre hålla positionen. Det gör toppen, antagligen för att de träna detta. (Se kanske även vad Colting har för sig i sitt kommande träningsCamp – juste bl.a bålmuskulatur och sittställning). Även under löpningen håller toppen trots en betydligt högre löphastighet en helt annan kroppshållning som dessutom ser oftast mycket mer ekonomiskt ut. Kan det bero på att man inte bara spola av sina mil under träningen utan man medvetet fintrimmar löptekniken. Ju, de ser trötta ut på andra varvet också, bortsett från Cameron, men de springer ändå 4:15min /km, that´s the difference.