Denna rapport skrivs nu dagen efter och med utsikt över det fantasktika Tongariro National Park från ett helt pitoreskt hotel som heter ”The Chateau Tongariro”

Ju, var ska jag börja. Kanske helt enkelt vid början.
När en långresenär som jag äntligen vaknat så var de redan ute och cyklade. Ju, jag vaknade trots väckaklocka inte förän 7:15. Way to late att ens försöka att se något av simningen eller växlingen till cykel. Synd. Men istället hade jag nu gott om tid för att kolla en när belägen ”supermarket” om man kunde få ihop en någorlunda frukost, som liknade den som man är van med. Ju, det gick, också. I alla fall i Taupo kan man försörja sig med allt man kan tänka sig som massor med frukt, yoghurt och mjölk, (även om så önskas fettfri), pålägg, müsli, till och med anständig bröd om man nu inte absolut måste ha knäckebröd som verkligen inte finns här. Frukosten blev en riktig fest och ett tag struntade jag fullständigt i att bara 300 m bort fightades om äran att blir 25th anniversory IRONMAN New Zealand 2009. Extra exalterad blev jag när jag tittade närmare på müsliförpackningen. Hela backsidan reklam för en everybody-duathlon serie. Tänk dig detta i Sverige! Jag gissa starkt att de skulle vi varken behöver klaga över att triathlon har så få utövare i Sverige och även att det är för lite skolidrott. Nu var denna serien tom speciell inriktad på kvinnor/tjejer. Hallo? Vi har ju redan vårruset. Varför inte koppla ihop det med cykling? Jag är säkert på då behöver vi inte befara att våra duathlontävlingar blir inställda pga för få deltagare.
Åter om tävlingen: Efter check-out pallade jag mig äntligen ner till tävlingsbanan där det redan var full fart och de bästa på varvning. En sak skrämde mig ordentligt. En av deras viktigaste väg 1 går precis där som cykelbanan går längs Taupos vakra strand. Arrangörerna har alltså tydligen ingen chans att stänga av den biten (som jag skulle starkt rekommendera) och cyklister blandas med bilar. Ingen bra kombination. När då cyklister kommer med mer än 40 km/h och en förvirrad farfar vill in i en avspärrad sidoväg så ser det inte snyggt ut. Nej, ett par gånger trodde jag "nu smäller det". Men det gjorde det inte. Triathleter är tydligen ganska vana vid sådana situationer. Vi kommer ju ihåg hur det var i Kalmar 2008 men det lovades att det ska blir mycket bättre och avspärrningar. Det lär behövas, för i år ska vi bli 700 deltagare, minst. Eller hur?
Här i Taupo hade de vid tävlingsdagen 1400 deltagare. Det kändes nästan att det var flera när första damerna sprang sina sista kilometrar in mot mål efter lite över 9 timmar så var fortfarande massor med folk ute och cyklade. Och vilken stämning! I alla fall de cykel- och löpkilometer som går inne i stan, ca. 2 x 3 – 4 km, var fullt med folk. Många hade sina egna supporter klubbar med som var utklädd, samma t-shirts, banderoller etc. 2 helikoptrar och ett flertal kamerateams på motorcykel följe de ledande profsen på herr och damsidan. Ju, det var real IRONMAN. Lokala försäljare tog chansen och anknöt på olika sätt till tävlingen. Och så klart hade prylförsäljning all time high. Hos orka var det nästan mellandagsreastämning. Inte konstigt när man t.ex kunde köpa en ORCA våtdräkt 3.8 (deras powowmodel) för lite över 2000 kr. En annan visade OBREAS senaste model i cykelväg och hade man just 55 000 kr över så fick man t.o.m ett par superfina ZIPP hjul med. Det helt enkelt crazy överallt.
Även om jag inte var med i tävlingen var jag efter ett tag helt slut och behövde stärka mig lite med en god kaffelatte och lite tilltugg allting så klart på första parketten och cyklister och löpare fram en längs strandvägen och ett fantastiskt landskap i bakgrunden.
Jag hann precis T2. Senare ettan och tvåan hade inga compression socks dock ett flertal andra i toppen, ettan och tvåan hade sina egna special väskebältar med minst 2 egna blandningar, - är det intressant? Kanske inte, men den som vill kan ju dra slutsatsen, struntar i gimmick compressionsocks och var istället noggrann med din dricka.
Det var självklart imponerande hur Cameron Brown spolade av sin maraton i 2:42. Det var en speciell känsla med tanken att Clas Björling sprang just 2:42 ett par år tidigare på samma bana och blev två. Men Brown med 8:18 och så oberörd han såg ut i målet. Han sprang ärevarv i målområde medans senare tvåan och trean såg verkligen slut ut. Det kommer blir intressant i Hawaii i år som Brown tydligen nu ska satsa allt på. Han vann med nästan 8 minuter för en kille som ni kommer att höra mera av: Terrenzo Bozonne även han från New Zealand. Han kom alltså in som två med 8:25 och den banan är varken på cykel eller löpningen lika platt som i Kalmar pch killen är bara 24 år gammal.
Damerna då:Gina Ferguson mowde Lawn … som de roligt skrev i en helsida (förresten 2) nästan dagen i tidningen. En iakttagelse just angående damer. Säg de första 10, 20 tjejer hade genomsnittligt en klar bättre löpteknik än dito killar. Det syntes helt enkelt. Skulle vara intressant att göra där en liten analys när resultatlistan är klar.
Det var det andra konstiga av denna annars mycket roliga och proffsiga tävlingen: resultatlistan fanns inte på hemsidan ens 24 timmar efter loppet. Mycket konstigt.
Några andra funderingar: Ser man verkligen så trött och borta ut när man är en av de otaliga no-name-back-in-the-packers? Jag skäms nästan på tanken att man vacklar själv runt där ingen om typ 146 dagar och omgivningen har mest medlidande med en. Kanske ska man förbättra sin hedersstatus med något mer träning? Dock finns vid en långdistanstriathlon egentligen igen skamgräns. Cameron seglar genom loppet med lite över 8 timmar och är så oberörd att han ser ut att kunde jogga över tvärs över gatan till nästa pub, ta en bärs och sen rulla ett par mil med cykeln och andra har inte ens kommit tillbaka från cykelbana. Den som kör runt på 15 timmar har i alla fall lidit 7 timmar längre.
En detalj till: Topeliten har en helt annan sittställning på cykel än middle-of-the-pack. På andra varvet syns det tydligast. Middle-of-the-pack-och-ännu-längre-back har ingen bålmuskulatur kvar då. Har ont i ryggen och kan inte längre hålla positionen. Det gör toppen, antagligen för att de träna detta. (Se kanske även vad Colting har för sig i sitt kommande träningsCamp – juste bl.a bålmuskulatur och sittställning). Även under löpningen håller toppen trots en betydligt högre löphastighet en helt annan kroppshållning som dessutom ser oftast mycket mer ekonomiskt ut. Kan det bero på att man inte bara spola av sina mil under träningen utan man medvetet fintrimmar löptekniken. Ju, de ser trötta ut på andra varvet också, bortsett från Cameron, men de springer ändå 4:15min /km, that´s the difference.