Offentlig avrättning varje fredag på Stortorget i Gamla stan! Åtminstone skenavrättning! Alla ta med en tegelsten och kastar. Ok, inte en tegelsten, en liten sten bara, föresten den kan döda också, ett sandkorn då. Men varför så försiktig helt plötsligt? Vi älskar ju avrättningar, vi gotta oss över det, vi skrikar och spottar och är upprörda att dessa syndabockar kunde bete sig på detta vis! De ska ha sitt straff! Rätt åt de! På korset med de! Vi vill se de hängande högst upp! Vi vill håna de! Äntligen får de vad de förtjäna sedan länge.

(Vi hade det 2000 år sedan och vi har det idag. Nej, inte bara någonstans i ett land långt borta, vi har det mitt i Sverige! Öppna bara tidningen så får du dagligen rapport hur det går till)

Hade i morse förmånen att springa längs stranden i Simrishamn. Österlen är vackert. Mycket vackert, den här tiden på året. Scilla breda ut sig som blå-vita mattor rund buskar och träd som knappt har slagit ut eller på bara försiktigt gröna gräsplättor. Det ligger våren i luften, lärkorna är bara rent galen och vill inte sluta sjunga och man är bara glad inombords, tacksam att man är frisk och lever.

Och då kommer en egendomlig tanke, - bara sådär en tidig långfredag: varför är vi alla så giriga?

Varför vill vi alltid ha mera och mera? Mera pengar, större hus, bättre bil, vissa kanske tom önskar en snyggare partner. Vissa såkallade toppchefer ännu mer tiotals miljoner, - för de tiotalsmiljoner de redan har visar bara en viss nivå av makt, flera miljoner är lika med mera makt. Är kanske denna girighet hos oss alla till en viss grad förutsättning att något utvecklas. Att människan vill komma vidare? Jag vet inte, jag har inget svar, och löppasset var för kort för att kommer till någon vettig slutsats. Men en sak slog mig. Det är helt ok om vi är giriga efter någon annan sak vill ha mera av det: kunskap, visdom. Den ”virtuella” girigheten, som jag vill kalla det för stunden, är alltså något som vi egentligen ska sträva efter? Jag tror många religioner förmedlar detta till sina medlemmar.

Men varför är vi då så upprörda när andra är giriga, eventuellt girigare än vi själva? Även här har jag inget svar. Är det avund? Knappast är det sann och rak moral. Hur annars kunde det annars vara att vi alla använda våra bostäder som bankomater och hoppas att det alltid ska fortsätter så. (Nejhe, ingen har någonsin belånat sitt hus levt ett bättre liv än han/hon egentligen haft råd med, och hoppats på att huset ska fortsättar att stiga ännu mer i värde så att man kunde plocka ut ännu mera pengar. Otänkbart att en långsiktig värdeökning på fastigheter knappast överstiger 5% per år) nej, vi är inte giriga. Det är bara andra. Vi vill inte ha grannens nya bil, eller nya kök, eller finare jobb, eller överhuvudtaget hans/hennes jobb för jag har inget kanske. – Och jag springer i en fin vårmorgon på Österlen och har inte den blekaste aning på ett svar.