Om 15 dagar och 16 timmar är det dags för första stora delmål i år: Stockholm Marathon. Och med varje dag blir jag mer nervös. Länge förträngde jag fjolårets minne av loppet som var en enda smärta från foten till Västerbron in till mål. Och det gick inte fort. Förmodligen en av de långsammaste mil jag har sprungit, äh gått. Inte ens det egna formel ”spring hur långsamt du vill men spring, för du kan aldrig går fortare” hjälpte, benen var som två ballonger och ibland undrade jag hur det då samtidigt kunde kännas så tungt. Ballonger flyger väl?

Tiden blev en halv förnedring, men egentligen ett rätt konsekvent kvitto för alldeles för lite träning under ännu kortare tid.

I år var det i alla fall en bättre disciplin och ändå är jag mer och mer nervös med varje dag som går. Marathon är marathon är marathon och som Cameron Brown beskrev det så fint: ”20 miles of hope and 6 miles of reality.”

Vad om? Vad om alla testlopp på olika distanser och efterföljande beräkningstabeller som nästan alla peka på ungefär samma marathonsluttid har fel? Vad om magen krånglar? Vad om det blir för varmt? Vad om det blir för kallt? Vad om ett knä kommer att ömma? Vad om min pulsmätare slutar att fungera eller min distansmätare? Vad om man få ont i ryggen? Vad om mina löparskor inte tål sportdryck och tappar all dämpningförmåga? Vad om det kommer en elak strävhårig tax springandes från publiken och biter mig i vaden?

Ska jag skaffa en extra pulsklocka, rådfråga en löpprofessor vilken sluttid jag verkligen ska satsa på, ställa ut var 5:e km ett par reservskor av mitt favoritmärke, skydda mig med specielldräkt mot regn, sol och attackerande taxar?

Det säger sig själv att all dessa tankar är helt absurda och skulle en och annan sak inträffa är den ofta inte så farlig och taxar är oftast mycket snälla. Jag tror det är helt normalt att man får lite konstiga tankar och är lite nervös. Lite, det höja spänsten, fokuseringen. Det är inte världsavgörande att göra ett maratonlopp. Men när det sen händer så är det världens grej. Kroppen kommer vara på topp, redo, förberedd! Och sen kör man. Det är i slutet hjärnan som bestämmer mest hur det blir. Varför tillskriver man annars att rätt musik kan vara upp till 10% prestationshöjande under ett lopp? Det är knappast att några elektroner flyter in i musklerna via hörlurarna och sen kan man springa snabbare och längre.

Det kommer att gå bra. Gå fort it!